Stor dramatik när Gustavs far kom hem till Sverige

Släktband

Som femåring blev Gustav bortauktionerad när hans far inte kunde ta hand om honom. 15 år senare kom pappan hem från Amerika och i samma stund han satte foten på svensk mark föll han död ned.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Programmet sändes första gången i december 2017

När vi idag hör talas om händelser från förr är det lätt att döma och tänka att människor då ibland hanterade situationer helt annorlunda än vad vi skulle göra idag.

Men när man som till exempel släktforskare ger sig tid att ta reda på varför en person handlade som hon gjorde kan man i bästa fall förstå henne bättre.

Birgitta Kulling i Uppsala visste att hennes farfar Gustav hade haft det svårt som liten, men det var först när hon fann sin fars efterlämnade släktforskning som hon insåg att hennes farfar Gustav hade blivit bortauktionerad och såld till lägstbjudande av sin egen far, när Gustav var bara fem år gammal. Birgitta blev bestört och bestämde sig för att själv släktforska.

Gustav föräldrar Carl Conrad Nilsson och han mamma Hedvig var egentligen smålänningar men hade arrenderat en gård nära Färjestaden på Öland. Karl Konrad blev en betrodd man i socknen, han satt i fattigvårdsstyrelsen och han var nämndeman.
Men efter ett par år med usla skördar runt 1880 kunde han inte längre betala arrendet och var tvungen att lämna gården. Carl Conrad blev istället förman på en stor gård, och från den positionen skulle han försöka betala av sina arrendeskulder.
Familjen hade sedan förut sex pojkar, och 1881 föddes den sjunde, Gustav. Men strax efter att Gustav fötts drabbas familjen av nästa stora sorg när mamma Hedvig blev sjuk.
- Hon började hosta och hacka, hon blev orkeslös och blek. Man dristade sig till att kalla på provinsialläkaren, som konstaterade att hon fått lungsot, berättar Birgitta Kulling, och fortsätter.
- Lungsot är ju en långsam sjukdom så Hedvig blev sängliggande under lång tid. Hon blev bara sämre och sämre, men det blev ändå några år då Gustav fick ha sin mamma. Han hade hunnit fylla fem år när hon slutligen dog.
Bara några dagar efter att Hedvig hade dött drabbar nästa olycka. Carl Conrad har gått i konkurs och det är dags för utmätning av skulderna.
- Kronofogden kommer och gör utmätning på möblerna och allt vad de har. Carl Conrad hade haft kommunala uppdrag, men de blev han av med eftersom han gått i konkurs – en social nesa av stora mått.
- Man kan ju tänka sig vilken situation Carl Conrad befann sig i – hans älskade hustru död, själv är han helt barskrapad ekonomiskt och därtill med stora skulder, och så har han sju pojkar att försörja.

Karl Konrad måste tjäna pengar och ser ingen annan möjlighet än att ta sig till Amerika. En av hans söner får följa med honom dit. De två äldsta har gått ur läroverket och klarar sig redan själva, och tre av barnen tas om hand av en moster till dem.
Kvar blir femåringen Gustav, som nu bortauktioneras till lägstbjudande i socknen.

Han hamnar hos en familj som har en dotter som är på dagen lika gammal som Gustav är. De är nog snälla mot Gustav, men livet blev ändå inte lätt.

- De sista åren av sitt liv brukade Gustav prata med min pappa om hur det hade varit för honom den där tiden, om hur hemskt det var att vara ett hjon som fick sitta längst ner vid bordet. Han berättade om en stor järnnyckel som gick till den kammare uppe på vinden som han fick bo i.
- Gustav pratade inte om att han blivit bortauktionerad förrän de sista åren av sitt liv, det var en förborgad hemlighet i familjen att det hade skett. Vi förstod alla att det hade hänt något ledsamt i farfars liv när han var liten, men vi fick aldrig veta vad det var som hade hänt. Han förträngde nog det så mycket han kunde och berättade först de sista åren.

Gustavs fosterföräldrar hoppades sannolikt att han skulle växa upp och bli stark, så att han kunde fortsätta som dräng på deras gård. Men Gustav var inget drängämne. Han var liten och spenslig och en riktig drömmare. Hans stora glädje blev att tillsammans med sin fostersyster trava iväg till skolan.

- Gustav älskade skolan och sin fröken. Jag har hittat hans betyg och de var fantastiskt fina. De slutade ju skolan vid tolv års ålder och då skulle han ju blivit dräng på fosterfamiljens gård, men det var ingenting Gustav ville, han ville läsa vidare och ta studenten. Dessutom var han liten och klen till växten.
- Han hade nog inte blivit någon vidare bra dräng, han passade inte alls till det, säger Birgitta Kulling.

Gustavs lärarinna visste ju förstås att pojken hade talang för studier, och Birgitta vill gärna tro att lärarinnan försökte hjälpa honom att läsa vidare. För när den reguljära skolan var klar och Gustav var 12 år, tog Gustav kontakt med sin äldre bror Henrik som numer bodde i Jönköping. Henrik hade blivit en stadgad och ganska välbärgad man, som var gift, drev en framgångsrik tobakshandel och bodde i en fin våning. Henrik bestämde sig för att hjälpa sin lillebror, men det fanns vissa förbehåll.
- Gustav fick inte bo hos Henrik och hans hustru, utan i en vindskupa ovanpå tobaksaffären. Henrik betalade terminsavgifterna på läroverket, men Gustav fick jobba i affären varje dag efter skolan.

Käre broder Henrik, Jag äger en god hälsa och mår bra. Som jag ser i ditt brev så har du tagit Gustav till dig. Ja, käre Henrik jag vet inte vad det skulle blivit av småpojkarna om det inte hade varit för att du har hjulpit dem. De måtte vara tacksamma emot dig samt far och oss allesammans. Det kan jag nog tro, att det kostar dig mycket pengar. Det visar att du är godhjärtad samt tager försorg om dina bröder.

Det här brevet kom till Henrik i september 1893. Det var skrivet av den bror som följde med pappa Carl Conrad till Amerika. Och visst tog Henrik hand om det ekonomiska, men så värst mycket familjeliv bjöd han inte på.
Det blev istället en annan familj som kom att innebära trygghet för Gustav. Det bodde en apotekaränka i staden, Ingeborg Karlsson, och hon öppnade sitt hem för Gustav.
- De fastnade för varandra, så han blev en slags familjemedlem hos henne. Hon var egentligen en vilt främmande människa, men en kvinna med ett stort och varmt hjärta.
På hösten 1901 har Gustav bara en dryg termin kvar till sin studentexamen. Då meddelar plötsligt pappan att han tänker komma hem. För första gången på 15 år ska han och sönerna träffas igen. Han är sjuk sedan en tid tillbaka men skriver hem när han kommit till England.

Kära Henrik Signe och Gustav
Jag ämnar mig i nästa vecka vidare till Sverige och jag kommer till Göteborg på Amerikalinjen. Jag träffar Anders där, och sedan vill jag se eder i Jönköping. Jag önskar så att se eder alla!
Saknade av er fader
Charles C Nilsson

Karl Konrad, som numer kallar sig Charles har lånat 100 dollar av sin amerikanske son för att ha råd att åka hem, och den 22 november 1901 skulle han äntligen anlända. Och Gustav gladde sig mycket.

- Han har fått höra genom Henrik, som väl var den som hade kontakten med pappan, att pappan äntligen skulle få komma hem efter femton år, säger Birgitta Kulling.
- Carl Conrad hade varit sjuk på överfärden, men till sist så kommer han ändå med lastaren Rollo till Göteborgs hamn, men i samma ögonblick som han sätter foten på svensk mark, så faller han död ner.
I polisprotokollet har Birgitta sett hur Carl Conrad bars iväg från kajen in till ett skjul av några hamnarbetare, och hur läkare kom och konstaterade att han avlidit.
- Så istället för julfirande med familjen så blev det alltså begravning, konstaterar Birgitta Kulling.
Hennes sökande efter farfar Gustavs historia började ju med stor ilska över hur hans far kunde lämna bort sin lille pojke till främmande människor. Men när hon nu vet om alla sorger och bedrövligheter som drabbade Carl Conrad, så ser hon lite annorlunda på alltihop.
- Jag har försonat mig med honom, vad kunde han ha gjort annorlunda?

Mycket vardagsdramatik i polisprotokollen

Som vi hörde hittade Birgitta Kulling detaljerade uppgifter om hur det gick till när Gustavs pappa Carl Conrad föll ned död på kajen i Göteborgs hamn. De uppgifterna hittade Birgitta framförallt i polisprotokollet som upprättades på platsen.

Just polisprotokoll är en källa som kan ge mycket kunskap om händelser, och då inte bara om brott utan där finns all möjlig vardagsdramatik beskriven.

På Landsarkivet i Östersund arbetar Jim Hedlund som arkivpedagog och Carita Rösler som 1:e arkivarie.

De har plockat fram flera exempel på sånt man kan hitta i polisens arkiv. Och vi börjar med att titta på några handlingar från Landsfiskalernas

- Vi har plockat fram material som till exempel rör fattigvård, och det här är från Rödöns länsmansdistrikts arkiv där vi bland annat har fattigvårdsmål. Här finns nedtecknat om personer som behövt fattigvårds understöd av olika slag ute i socknarna och länsmännen har varit inblandade i att protokollföra varför de behöver understödet, berättar Carita Rösler.

Ett exempel som Carita tar fram rör en arbetare som det var mycket svårt att komma till rätta med.

- När man går in i de här lite noggrannare så kan man få mycket detaljer om hur de levt, som här där det står att han vandrat omkring i olika socknar i Jämtlands län. Så det är mycket av en livsberättelse i dessa korta brottsstycken.

Är det då många släktforskare som hittar till de här handlingarna. Carita skrattar och tror det kanske bara är en promille och dessutom finns inte handlingarna scannade.

- Sen tänker man kanske inte på de olika roller som poliserna haft, att det inte bara gällt brott.

Förutom det här fattigvårdsmålet har Carita och Jimmy lagt fram många på handlingar som berättar om händelser där polisen varit inkopplad.

Där finns protokoll över borgerliga vigslar, handlingar som rör upplåtande av jord inför flottleder, kontroll av gästgiverier och kontroll av vikter och mått hos handlare och affärsidkare runt om i Jämtland.

Och där finns också journaler med noggrant förda tabeller över personer som kallats till rådhusrätten för fylleri, förfalskningar, djurplågeri, förskingringar, bedrägerier, kvacksalveri och innehav av hembränt brännvin.

Och bland allt detta tar arkivpedagogen Jim Hedlund fram ett maskinskrivet ark.

- Det här är en rapport från Östersunds stadsfiskal, poliskonstapel Skoglund, från andra världskriget och en händelse från Östersunds centralstation 1941.

De så kallade tysktågen med soldater stannade till här i Östersund på stationen. Ofta drog det till sig nyfiket folk och unga kvinnor, berättar Jim Hedlund. Och i det här fallet uppstår ett litet snöbollskrig mellan soldaterna och de unga kvinnorna.

Undertecknad, vilken tisdagen den 16 december 1941 mellan kl 19.00-20.00 uppehöll sig vid järnvägstationen i Östersund för bevakning av "Tysktåg", får härmed omtala följande:
Det hade samlats några damer på Strandgatan som stod och tittade på tyskarna. En tysk officer uppmanade och uppeggade några tyska soldater att "gå till anfall" mot damerna med snöbollar, varför en styrka på omkring 10 á 12 man gjorde en framryckning över spåren upp till Strandgatan mot damerna.
Posten som bevakade området gjorde inget åt saken. Jag ropade "halt" och mannarna drog sig till tillbaka.
Ungefär 15 minuter efter denna händelse vinkade en dam med en papperslapp uppe på Strandgatan och en tysk soldat begav sig springande upp till henne trots mina "halt-rop". Posten gjorde inget något för att förhindra mannen när han sprang upp, men sedan när mannen var på väg ned mot tåget tog posten av honom papperslappen och det var skrivit damens namn och adress.
I samma stund fick jag avlösning av konstapel Friman och jag klättrade över staketet och anropade damen som hade lämnat papperslappen och frågade henne vad hon menade med detta.
Hon svarade att hon bara ville lämna sin adress i hopp om att sedermera få svar från honom. Jag talade om för henne hur farligt det var att lämna meddelande eller dylikt till utländska soldater. Flickan grät och bad om förlåtelse och lovade att aldrig göra om det, men jag svarade att jag inte kunde bestämma i det fallet utan att det måste gå vidare till Stadsfiskalens kännedom.
B Skoglund
Östersund den 17 december 1941

- Min mor berättade om det här fenomenet. Hon sa bland annat att de svenska som vaktade tåget såg ut som en säck potatis jämfört med soldaterna, berättar Jim Hedman.

I arkivet finns många fler dokument som rör andra världskriget. Bland annat finns en liggare från Frostvikens landsfiskalsdistrikt som listat de flyktingar som kom över gränsen från Norge mot Jämtland. Där har man prydligt skrivit nedden resandes fullständiga namn som det står, dess nationalitet, födelseort och mycket annat.

Jim tar fram och visar några exempel från de ca 17 000 som kom över gränsen här i Jämtland.

Den 10 oktober 1944 inkom meddelande från tullen i Vågen att två norska flyktingar inkommit till riket över Vågen.
Gingo till fots från Skorovas vid åttatiden på söndagmorgonen, söder om Tunsjön, och till svenska gränsen. Kommo till Vågen vid sextiden den 9 oktober där de blevo omhändertagna av tullpersonalen.
Vid förhör meddelade de följande om sig själva och om flykten;
Olaus Bolgvåg född 9 december 1899 i Kristiansund, Norge. Har ej för brott varit straffad, Tillhör inget politiskt parti.
Einar Oscar Olsson född 23 juni 1918 i Bayonne New York USA samt hemmahörande i Oslo. Har ej varit för brott åtalad eller straffad. Hyser ej kommunistiska eller nazistiska synpunkter. Tillhör inget politiskt parti. Orsak till flykten: Arbetet skulle nedläggas och var då rädd att bli tvångkommenderad på något krigsviktigt företag av tyskarna.

I de här handlingarna finns naturligtvis mycket tragik och sorg. En händelse från Hammerdal 1891 har gripit tag i Jim och Karita lite extra.

- Det här är ett lite sorgligt ärende, för i en liten by har en bonde som plöjt sin åker fått syn på ett skelett som ligger under några stenar. Polisen tillkallas och det har gjorts en jättefin liten karta som visar ladugårdar och sjöar och kroppen som ligger under röset.

Jim läser ur rapporten och där framkommer att den dödade var en, som den tiden uttryckte det, "en kringstrykande zigenare eller så kallad tattare" som blivit mördad.

Men ingen saknar den döde, målet lades ned och kroppen lämnades till bårhuset. Jim tänker att det tyvärr var så här det såg ut vid den tiden. Och att det hade blivit helt annat om de sett att han inte var rom. Då hade det kanske blivit mer undersökningar kring dödsfallet.

Längre ner på sidan finns ett extra ljudspår från ett tidigare program där Björn Furuhagen, historiker vid Uppsala universitet, berättar om hur polisväsendet i Sverige växte fram.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Viktor Blomberg och Lennart Palm
[e-mail]